En liten dikt

Tänk dig en vacker plats
Ett vackert berg vid en vacker eld,
vid en vacker utsikt över ett vackert hav
Där sitter jag nu
Vi sitter runt elden tillsammans
Alla lika alla olika alla, kramiga
alla mysiga människor
Som har samlats från alla Sveriges hörn.
Vi sjunger, pratar och bara njuter
Jag sitter nära dig,
så nära att jag känner varje andetag
Den fina fullmånen speglar sig i det vackra havet
Vad underbart det är
Jag lever
Utan att märka det
rullar tårarna sakta nedför kinden
Jag vaknar till, upp ur drömmen
Jag längtar tillbaks!


Av: Aili Wendelsson

Aili Sara Wendelsson

Aili 18 år. En tjej med många nära vänner. Det var också människorna i hennes omgivning som var det viktigaste för henne. Hon avskydde orättvisor och sa ifrån när det behövdes. Jag hörde henne aldrig prata illa om någon. Hon försökte alltid hitta en förklaring till varför de sa eller gjorde något konstigt eller dumt.
Aili var aktiv i scouterna och trivdes alldeles speciellt på Lysestrand en lägergård utanför Lysekil. Till Lysestrand åkte Aili första gången som 14-åring på ett Patrullscoutläger. Hon kände ingen när hon kom dit men när hon åkte hem en vecka senare hade hon fått många nya vänner. Jag minns hur hennes mobil oavbrutet pep av, mottagna sms, på väg hem från Lysestrand till Härryda. 2003 konfirmerade hon sig på Lysestrand och efter det tillbringade hon både helger och lov där. De handikappade är en del av Ailis Lysestrand. Hon talade nu aldrig om handikappade. För henne var dom helt enkelt vänner som behövde mer eller mindre hjälp med olika saker.
Aili gick Natur med inriktning marinbiologi på Gullmarsgymnasiet i Lysekil. Hon var självständig och gick sin egen väg, så att som 16-åring flytta till egen bostad var inget hon tvekade på. När kretsen av vänner växte trivdes hon som fisken i vattnet. Med inspirerande och engagerade lärare växte också intresset för havet och dess växt och djurliv. Hon sparade ihop pengar och tog dykcert. När hon gjort sitt första dyk i havet lyste det om henne av lycka. Hon berättade målande om sjöstjärnor och kammaneter.

Mötet med Aili
Det dom flesta av oss som kände Aili saknar och minns tydligast är nog mötet med Aili. Det spelade ingen roll om det gått 10 min eller ett år. När man träffade Aili sken hon upp som en sol. Hon sträckte ut armarna till en kram, lite hopkrupen med en tung ryggsäck på ena axeln och under luggen i det rufsiga håret plirade ett par leende, glittrande ögon.

Fler fotografier på Aili